På väg till Oslo över helgen för att hälsa på Linnea som nu snart har bott där i ett år. Ännu en gång har jag ett antal timmar i en trång buss framför mig. Damen som sitter bakom mig har börjat snarka, ljudligt.

Visst är det så att man alltid vill sitta för sig själv på en buss, ta upp två säten och bara breda ut sig. En stol att plasera alla väskor och packning på och känna att man har mycket plats.
Men nu sitter jag här, tätt ihop med en kille i dreads och en snarkande dam bakom mig. Jag känner mig begränsad och instängd. De gör mig engentligen inget. Det är jag som känner mig som den störiga resenären som häver upp sin otympliga dator som tar alldeles för mycket plats. Prasslar med påsar och smacka när jag äter min subway-macka. Bökigt och trångt men det är så det är att åka buss.

Lite svängrum skulle vara skönt nu.